Japan anföll Pearl Harbor den 7 december 1941 för att slå ut den amerikanska Stillahavsflottan och därigenom hindra USA från att kunna stoppa Japans expansion i Sydostasien och Ostindien. Japan strävade efter att bli Asiens herrar och ville ta kontroll över de resursrika områdena i regionen, särskilt oljerika områden som Indonesien, eftersom Japan saknade egna naturresurser. Anfallet var planerat som en överraskning för att snabbt försvaga USA:s militära kapacitet i Stilla havet och därigenom köpa tid för Japan att konsolidera sina erövringar innan USA kunde mobilisera fullt ut. USA hade infört handelsblockad och exportförbud på råmaterial till Japan och hjälpte dessutom Kina i dess krig mot Japan, vilket ökade spänningarna. Japan ville tvinga USA att acceptera deras expansion genom att snabb och kraftfull militär handling få USA att ge upp sina krav och förhindra amerikansk intervention i regionen. Anfallet var en militär strategi med syfte att förhindra amerikansk motattack och undergräva amerikansk moral, men misslyckades med att sänka hangarfartygen som inte var i hamn vid attacken, vilket senare blev avgörande i krigets fortsättning.